Styrketränande läkarstudent

Har börjar smygbelasta benet idag, kände att det var dags och att det inte skulle göra någon skillnad att vänta tills imorgon. Började att belasta mellan 20-40kg på benet, vilket är lättare sagt än gjort. Kändes som jag ena steget belastade för mycket och nästa inget alls.  Min lösning fick bli att ställa ut en våg på altanen och sedan gå runt i en cirkel för att ta vart 10onde (typ) steg på vågen så att jag fick in känslan för hur mycket jag skulle belasta. Det gick bra och det kändes bara lite svagt någon gång i knät. Vaden var det värre med dock - det känns verkligen att jag inte använt den muskulaturen på länge. Imorgon tänkte jag gå på 50kg och se hur det går. Hoppas inte jag har för mycket träningsvärk i vaden bara..

Vaknade halv 5 inatt med världens smärta i magen. Det första jag tänkte var att nu rupterar snart mjälten eller blindtarmen. Det sved i hela magen och ingen ställning hjälpte. Trodde först att jag drömde, för det gjorde så ont att det kändes overkligt. Känns som att jag har pratat mycket om smärta på senaste tiden men räknar man med denna natt så har det varit de mest smärtfyllda 8 veckorna hittills i mitt liv. Och då är jag ändå ganska tålig. Barnafödsel släng dig i väggen!! :)
Tog efter en stund 2 alvedon och lyckades till slut somna om då smärtan släppte. När jag sen vaknade på morgonen hade jag fortfarande lite ont, men nu är det helt borta. Undrar vad fan det var? Nån riktig dundermagknip?

En av mina bästa vänner och den person som jag alltid gymmar tillsammans ska börja plugga i Lindköping till hösten. Jävligt kul för honom men riktigt tråkigt att inte kunna träffas eller gymma tillsammans lika ofta. Life goes on.

..såhär såg förresten mitt ben ut efter operation (appropå ingenting?).



och såhär så sprickan i underbenet (tibia) upp mot knäleden ut på röntgen (DT):

Var iväg till medicinska bokhandeln idag för att köpa mig ett exemplar av boken "Akutmedicin". Den var helt slut på adlibris, bokus och bokia, så jag blev jäkligt glad när jag insåg att de hade ett enda exemplar kvar i bokhandeln. Jag har precis läst klart "Inflammation", och med tanke på att jag ska tillbringa mina första två veckor av nästa termin på akuten/MAVA så tänkte jag att jag lika gärna kan läsa på lite mer specifikt om akutmedicin. Så nu har jag augusti-lektyr!



Nu är det inte många dagar kvar innan jag får börja belasta benet. Förhoppningsvis iaf. Jag längtar!!

Tänkte lista de grejer som jag saknar nu när jag tvingas hoppa på kryckor. Iaf det jag såhär på rak arm kommer på..

• Kvällspromenader
• Kvällsdopp
• Att kunna ta i ordentligt på gymmet utan att oroa sig för knät/benet
• Kunna ta mig fram obehindrat
• Slippa fråga allt och alla om hjälp hela tiden
• Städa mitt rum
• Klippa gräsmattan
• Köra bil
• Ut och hitta på saker
• Kvällsfotboll
• Frisbeegolf

Dessutom går ju självförtroendet ner lite, så det ska bli skönt att få tillbaka lite av den varan.

Sitter ute på balkongen och äter kesella och mjölk medan jag tittar upp mot himlen. Stjärnorna lyser och i horisonten blixtrar det som tusan - jäklar vad vackert det är. Himlen, stjärnor och rymden ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag kan sitta och titta och fundera i timtal. Tror det är en kombination av mystik, lugn och skönhet som gör det. Mystik i form av vad som döljer sig vid stjärnorna, deras solsystem, på planeterna där och i andra galaxer. Lugn i form av dess stillhet. Skönhet i form av färgerna, komplexiteten och enkelheten i ett och dess osannolika storhet och diversitet. Det finns troligtvis mer än 10^24 stjärnor, det är ca 100 stjärnor per sandlorn på jordklotet. Vår stjärna har 8 planeter i omlopp (Pluto borträknad). Att vi är ensamma? Pfft, phat chance...

Duschade ståendes idag för första gången sedan jag bröt benet. Viss skillnad mot när jag kom in på akuten och skulle upp på avdelningen, då jag fick ligga på en bår och duscha. Kommer ihåg att det var så sjukt jäkla jobbigt att ligga alldeles svettig och törstig på akuten - hade ju precis lirat boll och det var en galet varm dag. Hur som duschade jag som sagt stående idag och det går framåt, sakta med säkert. Nu är det snart bara 1 vecka kvar innan jag får gå!

Jag har börjat markeringsgå och jag inbillar mig att knäleden känns mer och mer rörlig. Den har blivit lite stel efter 6 veckor utan utsträckt ben så jag försöker mjuka upp den lite inför att jag ska få börja gå. Kan även meddela att jag stått upp och pissat också, det var en efterlängtad comeback och en skön delseger! Imorn tänkte jag försöka duscha ståendes, will keep you informed hur det gick.

Ett tillägg; fick sånt sjukt tryck i brösten idag på bröstpasset - det var länge sen jag kände så (vet inte ens om jag haft SÅNT tryck innan skadan. Väldigt skönt iaf, riktigt bra boost för min del.

Jag får en djupledspass och skär in med bollen i straffområdet. Målet är mitt sikte. Jag har någon i bakgrunden skrika offside utan att få gehör från domaren. Han blir arg. Jag ignorerar det och fokuserar all min kraft ned i högerbenet för att avlossa ett skott. Hans spark hinner före. En spark som inte har någon intention att träffa bollen. Den träffar mitt underben, snett bakifrån. Jag ramlar ihop och inser att hela sommaren är förstörd. Det är solig lördagsförmiddag den 4 juni.

Tre dagar efter mitt sommarlov börjat så bryter jag underbenet. Jag tror fan aldrig jag har haft så ont i hela mitt liv. Det värsta av allt var att jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan signalsubstanserna i kroppen skulle häva smärtan. Ambulansen kom och de 3 tankarna som for runt i mitt huvud var; USA-resan är körd, gymmet är kört och hur ont det skulle göra att sätta benet på plats. Varje gupp och vibration in till sjukhuset kände jag hur det knakade i benet - det gjorde inte ont pga medicineringen (morfin) och kroppens egna morfin, men känslan var jäkligt äcklig. Väl inne på sjukhuset var dom snabba med att sätta benet på plats - en läkare fick hålla emot i knävecket medan en annan drog i min fot, flyttade benet åt sidan och släppte så att det hakade i den övre benbiten. Sedan fick jag åka ned till röntgen, CT. Jag hade frakturer på 4 ställen - 2 på tibia, 1 på fibula samt en spricka i tibia mot knäleden.

Dagen efter var det operation. De skulle föra in en titanspik i rörbenet i märgen. Märgspik kallas det. Jag fick välja på att bli sövd eller att få epiduralbedövning, och jag valde direkt att bli sövd då epiduralbedövning i alla fallen krävde urinvägskateter - något som jag bävade inför. När jag kom ner för operation så var jag tvungen att testa att pissa för att slippa katetern, vilket inte gick pga all morfin jag fått, så jag och läkaren kompromissade att jag skulle få urinvägskatetern när jag var sövd och få den urdragen innan jag vaknade.

Ett par timmar senare vaknade jag upp med lite extra skrot i kroppen. Operationen hade gått bra och jag hade bara förlorat 150ml blod. Nu väntade ett par rehabdagar på avdelningen.
Kl 22 samma kväll genomgick jag en bladderscan som visade att jag hade ca 1 liter urin i urinblåsan - utan att kunna kissa. Jag var alltså tvungen att få den där jävla katetern ändå, och det var en upplevelse som jag typ bara vill att han som bröt mitt ben ska få uppleva. Smärtan och upplevelsen i helhet var brutal. Brukar säga att röven är exit only, men tasken är det DEFINITIVT. Sjuksyrran drog sen ut den efter tömning vilket inte kändes så mycket, som tur var.

Kl 02 på natten blev jag återigen väckt för en bladderscan - 800 ml och jag var tvungen att få in en kateter som skulle sitta i ett dygn. Den första failade, så hon fick köra in en ny. Jag fick alltså in 3 slangar i mitt urinrör enda upp till blåsan under loppet av 4 timmar. Behöver nog inte orda så mycket om det, kände bara för att lägga mig i fosterställning efteråt och gråta. (Går inte in närmare på det med dagen efter när dom skulle dra ut den och bedövningen hade upphävts.. det var fan som att få in 3 slangar samtidigt).

På torsdagen fick jag åka hem. Fick med mig en ortos för benet för att hålla knät på plats, två kryckor och instruktioner om att komma på återbesök och kontrollröntgen om 6 veckor. Där var jag igår och allt såg bra ut. Om två veckor får jag gå igen.

Under dessa 6 (som blir 8) veckor har jag knappt kunnat göra ett skit hemma. Jag har fått duscha med en stol i duschen och sitta och pissa. I början kunde jag inte ens sitta i en stol utan att få ont, men det gick över. Jag hade dessutom jäkligt svårt för att sova i början, men nu när jag kan röra benet mer fritt har det blivit bättre.

2 veckor efter operationen började jag gymma igen. Det är en konst att göra det utan att få belasta benet med mer än 1kg, men jag har lyckats hitta tekniker och övningar där det går bra, och jag hoppas på en så minimal muskelförlust av överkroppen som möjligt. Styrkan i de övningar jag kör har suttit i och även ökat en del - så jag har goda förhoppningar.

Om jag kommer återvända till fotbollen vet jag inte. Nu när jag sitter hemma å kollar fotboll på TV och ser en glidtackling eller en hård duell så får jag ont i benet och undrar om jag någonsin kommer våga gå in i en sån duell igen - och då är det ingen mening att spela igen. Att springa runt på planen och vara rädd och undvika närkamper är meningslöst och då skippar jag det hellre. Tråkigt slut på fotbollen isf men det är helt enkelt inte värt det.

Ska försöka skriva lite här igen men dessa två veckor känns det inte som om det kommer hända mycket direkt.

På återseende