"Du kommer bli en jättebra doktor!"
SÅDÄRJA! Nu är examensarbetet, och tillika D-uppsatsen, äntligen redovisad. Nu är det bara den sista touchen som ska knåpas ihop, och sedan är det final inlämning 3 juni.
Inom min mentorsgrupp har det varit redovisningar från kl 9 imorse till kl 16.00 i em. Man fick 15 minuter på sig att presentera sitt arbete, följt av 10 minuters opponering från en huvudopponent och 5 minuters opponering från resten av auditoriet. Kraven var att man skulle, utöver den man agerade huvudopponent för, närvara och kunna diskutera/lämna feedback på 3 andras uppsatser. 6 personer redovisade innan lunch och 6 efter. Eftersom jag inte skulle redovisa förrän 14.30 så drog jag dit efter lunch, vid 12.30.
Den första presentationen var av en snubbe som hade kollat på effektiviteten av Hyperbart syre som behandling för kalcifylaxi - ett slags syndrom som yttrar sig som kalkifierade kärl med hudnekros, och som är ffa vanligt vid njursjukdomar. En intressant studie med en väldigt specifik och annorlunda sjukdom, känns värdefullt att iaf ha hört talas om den och lite olika behandlingsalternativ. 5 patienter hade han fått ihop, vilket talar sitt tydliga språk i hur ovanlig sjukdomen är.
Nästa presentation var av en tjej som hade skrivit om hur ens kroppsbild är relaterad till självskattad hälsa, samt hur ens kroppsbild och självskattade hälsa berodde på sjukdomsbeteende. Detta är ju väldigt aktuellt, och har varit under en längre tid, då kroppsuppfattning är något som ständigt diskuteras, framförallt i media. Det hon kom fram till var hursom att patienter med sämre självskattad hälsa också uppvisar ett mer uttalat missnöje över sin kropp, även efter justering för ålder, bmi och rökning. Sjukdomsbeteende associerades med självskattad hälsa hos män, och en dålig kroppsbild associerades med ett mer uttalat sjukdomsbeteende hos båda könen. Spännande och intressant studie!
Den tredje studien som presenterades var nog den mest välarbetade studien under dagen. Den var en asskön snubbe, som är jävligt schysst, ödmjuk och laidback, som hade skrivit om autoimmun primär binjurebarkssvikt, med avsikt att göra en klinisk och immunologisk kartläggning. Han hade med frågeställningar som hur vanligt det är med vissa autoantikroppar mot t.ex 21-hydroxylas, glutamatdekarboxylas och trnasglutaminas och hur väl dom överrensstämde med sjukdomsspecifika associerade serologiska markörer, och vilka andra autoimmuna sjukdomar man co-led av i störst utsträckning. Det var ett riktigt imponerande arbete med egenkomponerade lösningar för att slippa så mkt systematiska felinmatningar i excell i form av makron som skapade 2 dokument istället och matade in i båda, för att sedan jämföra cellerna var för sig, sen hade han satt upp restriktioner i varje cell så att utifall han skulle råka skriva ett annat värde, som i sammanhanget var för högt för det värde han egentligen skulle skriva, så varnade den. Statistikdelen, resultatdelen och diskussionen är det bara att buga och bocka för, går inte att återge i ord hur jäkla bra dom var. Jag går vidare istället.
Den fjärde studien var gjord av snubben som jag skulle agera huvudopponent på. Han hade arbetat i samma team som mig men iställer för livskvalitet så hade han kollat i vilken utsträckning patienterna blev behandlade med måldos av hjärtsviktspreparat, samt hur deras funktionsklass ändrades över tid vid behandling på hjärtsviktsmottagning. Bra studie som kom fram till att, jämfört med andra studier, så behandlades en stor andel med måldos. Dessutom stabiliserades de flesta i sin NYHA-klass.
Sen var det min tur. Och det gick riktigt bra. Mina två handledare, tillsammans med min ena handledares chef och en av hennes kollegor kom för att titta, så lite extra nervös blev man. Men jag fick väldigt bra feedback från dom sedan efteråt, och även av dom andra. Fick några frågor på opponeringen som jag svarade på, och där opponenten tyckte att jag kunde lägga till det jag svarade i uppsatsen för att få den lite bättre. Dom grejerna höll jag också med om. Det var typ att jag skulle ha med om utifall demografiska data togs vid baseline eller followup, hur jag tror att bortfallet av de avlidna patienterna påverkade resultaten och att jag skulle byta ordning på 2 stycken. Ungefär så.
Den sista presentationen handlade om i vilken utsträckning SÖS-akuten följer 2 behandlings"riktlinjer" (förenklade sådana i form av små lathundar) vid behandling av sepsis. Siffrorna var skrämmande låga, och totalt fick endast 40% av patienterna antibiotika innan de åkte upp på avdelning.
Efter redovisningen gick jag förbi min ena handledares kontor för att lämna igen en bok. Hon var jättenöjd med min presentation, erbjöd sig att läsa igenom uppsatserna efter korrigeringarna och slutliga uppsatsen, och innan jag drog hem sa hon att jag skulle bli en jättebra läkare. Det är nog något av det bästa som finns att höra, det gjorde verkligen min dag.
Nu precis innan jag började skriva detta, när jag rätt precis kommit hem från skolan, ringde min andra handledare (specialistläkaren) och ville gratulera mig till en jättebra presentation och att han och dom andra var jättestolta när dom hörde den. Positiv energi så det sjönger om det.
Inom min mentorsgrupp har det varit redovisningar från kl 9 imorse till kl 16.00 i em. Man fick 15 minuter på sig att presentera sitt arbete, följt av 10 minuters opponering från en huvudopponent och 5 minuters opponering från resten av auditoriet. Kraven var att man skulle, utöver den man agerade huvudopponent för, närvara och kunna diskutera/lämna feedback på 3 andras uppsatser. 6 personer redovisade innan lunch och 6 efter. Eftersom jag inte skulle redovisa förrän 14.30 så drog jag dit efter lunch, vid 12.30.
Den första presentationen var av en snubbe som hade kollat på effektiviteten av Hyperbart syre som behandling för kalcifylaxi - ett slags syndrom som yttrar sig som kalkifierade kärl med hudnekros, och som är ffa vanligt vid njursjukdomar. En intressant studie med en väldigt specifik och annorlunda sjukdom, känns värdefullt att iaf ha hört talas om den och lite olika behandlingsalternativ. 5 patienter hade han fått ihop, vilket talar sitt tydliga språk i hur ovanlig sjukdomen är.
Nästa presentation var av en tjej som hade skrivit om hur ens kroppsbild är relaterad till självskattad hälsa, samt hur ens kroppsbild och självskattade hälsa berodde på sjukdomsbeteende. Detta är ju väldigt aktuellt, och har varit under en längre tid, då kroppsuppfattning är något som ständigt diskuteras, framförallt i media. Det hon kom fram till var hursom att patienter med sämre självskattad hälsa också uppvisar ett mer uttalat missnöje över sin kropp, även efter justering för ålder, bmi och rökning. Sjukdomsbeteende associerades med självskattad hälsa hos män, och en dålig kroppsbild associerades med ett mer uttalat sjukdomsbeteende hos båda könen. Spännande och intressant studie!
Den tredje studien som presenterades var nog den mest välarbetade studien under dagen. Den var en asskön snubbe, som är jävligt schysst, ödmjuk och laidback, som hade skrivit om autoimmun primär binjurebarkssvikt, med avsikt att göra en klinisk och immunologisk kartläggning. Han hade med frågeställningar som hur vanligt det är med vissa autoantikroppar mot t.ex 21-hydroxylas, glutamatdekarboxylas och trnasglutaminas och hur väl dom överrensstämde med sjukdomsspecifika associerade serologiska markörer, och vilka andra autoimmuna sjukdomar man co-led av i störst utsträckning. Det var ett riktigt imponerande arbete med egenkomponerade lösningar för att slippa så mkt systematiska felinmatningar i excell i form av makron som skapade 2 dokument istället och matade in i båda, för att sedan jämföra cellerna var för sig, sen hade han satt upp restriktioner i varje cell så att utifall han skulle råka skriva ett annat värde, som i sammanhanget var för högt för det värde han egentligen skulle skriva, så varnade den. Statistikdelen, resultatdelen och diskussionen är det bara att buga och bocka för, går inte att återge i ord hur jäkla bra dom var. Jag går vidare istället.
Den fjärde studien var gjord av snubben som jag skulle agera huvudopponent på. Han hade arbetat i samma team som mig men iställer för livskvalitet så hade han kollat i vilken utsträckning patienterna blev behandlade med måldos av hjärtsviktspreparat, samt hur deras funktionsklass ändrades över tid vid behandling på hjärtsviktsmottagning. Bra studie som kom fram till att, jämfört med andra studier, så behandlades en stor andel med måldos. Dessutom stabiliserades de flesta i sin NYHA-klass.
Sen var det min tur. Och det gick riktigt bra. Mina två handledare, tillsammans med min ena handledares chef och en av hennes kollegor kom för att titta, så lite extra nervös blev man. Men jag fick väldigt bra feedback från dom sedan efteråt, och även av dom andra. Fick några frågor på opponeringen som jag svarade på, och där opponenten tyckte att jag kunde lägga till det jag svarade i uppsatsen för att få den lite bättre. Dom grejerna höll jag också med om. Det var typ att jag skulle ha med om utifall demografiska data togs vid baseline eller followup, hur jag tror att bortfallet av de avlidna patienterna påverkade resultaten och att jag skulle byta ordning på 2 stycken. Ungefär så.
Den sista presentationen handlade om i vilken utsträckning SÖS-akuten följer 2 behandlings"riktlinjer" (förenklade sådana i form av små lathundar) vid behandling av sepsis. Siffrorna var skrämmande låga, och totalt fick endast 40% av patienterna antibiotika innan de åkte upp på avdelning.
Efter redovisningen gick jag förbi min ena handledares kontor för att lämna igen en bok. Hon var jättenöjd med min presentation, erbjöd sig att läsa igenom uppsatserna efter korrigeringarna och slutliga uppsatsen, och innan jag drog hem sa hon att jag skulle bli en jättebra läkare. Det är nog något av det bästa som finns att höra, det gjorde verkligen min dag.
Nu precis innan jag började skriva detta, när jag rätt precis kommit hem från skolan, ringde min andra handledare (specialistläkaren) och ville gratulera mig till en jättebra presentation och att han och dom andra var jättestolta när dom hörde den. Positiv energi så det sjönger om det.
Kommentarer
Trackback
