Styrketränande läkarstudent

Sedan min andra gymhälft lämnade Stockholm för Linköpings civilingenjörsutbildningar har jag mer och mer fått lära mig att träna själv. De andra 2 som jag gymmar med kör oftast övningar som jag inte gillar/på ett sätt som jag tycker är för lätt. Dessutom dras båda med axel, knä och ryggskador så deth änder väldigt frekvent att jag får dra och träna själv. Detta är något jag inte är van vid alls och egentligen tycker är jävligt tråkigt. Visst det kan vara skönt något pass emellanåt att slippa prata, ha hörlurarna i hela passet och bara kötta med bra tempo, men efter ett par pass blir det tråkigt att inte ha samma sociala utbyte som man får om man tränar med nån. Dessutom är det en extra triggande sporre att jämföra styrkeutvecklingar etc. med någon. Ser man  t.ex att ens träningspolare höjer vikten så vet man att det är dags för en själv att göra samma sak - man får ju inte vika ner sig liksom. När man sen börjar träna själv så försvinner den här möjligheten och det är hela tiden man själv som styr träningen - vilka övningar man ska köra, hur många set, när det är dags att höja, vilket tempo etc. För mig är dte främmande och de gånger när psyket sviker och man vill åka hem/avbryta passet så måste man ta sig ordentligt i kragen, något man slapp när man tränade med nån annan. Då var det han som piskade på istället, så skärpte man sig.

Några låtar för att få igång taggningen för de som tränar själv;













Nu ska jag bege mig till gymmet och köra igenom armarna - själv..