://
Läste ett inlägg på ett styrketräningsforum jag brukar vara inne på som fastnade. Läs och fundera själva;
Tänkte jag kunde dela med mig av en del livserfarenhet och träningskunskap som jag erhållit under sisådär 15 år. Det var ett tag sen jag skrev i forumet men tråden "Att passera alla gränser..." fick mig att vilja skriva av mig lite.
Jag känner igen mig i Medusa och många andra unga killars träningsiver. Det är stora drömmar och stora planer. Allt det här är härligt. Det är med dedikering, inspiration och ambition man tar sig någonstans här i livet...DOCK:
Lägg inte alla ägg i en korg
För cirka 4 år sedan var jag i riktigt bra form. Jag var inte redo för någon scen (..och hade inget intresse för det), men befann mig på seriös fitnessnivå. Trots att jag var rätt stark ( +550) hade jag även rejäl kondition (jag vet...jag skryter nu, men slutet är inte lika lyckligt...). Jag hade under mina år tränat med flera olika träningssystem såsom HVT och HIT. Min kropp svarade dock bäst på HIT (Gör nu inte denna tråd till en diskus om detta!).
En tidig lördag skulle jag köra tunga basövningar. Först lite lätt rodd ett par km, därefter ett par uppvärmningset. Först ut var marklyften. Jag hade kört marklyft i många år. Hade inte haft några problem med skador. Kände mig stark och frisk. Var genomvarm och utvilad. Vikten var lätt och jag siktade på att göra en strikt 10:a. **PANG**. Helt utan förvarning small det till i ryggen efter 4:a reps. Smärtan var obeskrivlig. Jag ramlade ihop på golvet och hela ryggen gick in i kramp. Kunde inte göra någonting utan låg där helt hjälplös och svag som en död fisk. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade mig. Ett dygn senare var jag opererad, orsak: Totalt diskbråck med cauda equina syndrom. Det innebar att hela underlivsfunktionen blev utslagen.
Efter ca 3 månader kunde jag börja träna lite lätt (som en halvdöd pensionär). Efter 6 månader kunde jag avancera och köra lite mer som en gammal pensionär. Efter ca 2 år kände jag mig nästan fullt återställd och kunde börja köra mer seriös träning, dock hade jag blivit manisk när det gällde säkerhet.
Nu efter ytterligare ett par år så har ryggen kollapsat. Frånvaron av en disk mellan två kotor har skapat kraftiga broskbildningar som gör djävulsk ont. Jag går på tunga smärtstillande för att klara jobbet och sköta familjen. Jag kan inte träna, utan är glad om jag orkar gå till tunnelbanan. I höst väntar en fusionsoperation (steloperation). Ortopedkirurgen gissar att det kommer att ta ca två år innan jag är på banan...om jag har tur. För vissa ger operationen inget fördelaktigt resultat.
Så det jag vill säga är att man ska inte bli förblindad av ambitionen. Lägg även tid på andra intressen och utbilda dig.
Någon dag så kanske du inte kan träna längre. Vad tror du händer då med psyket? De flesta uppger ju tydligt och klart här på forumet att de inte skulle palla att vara borta i två veckor.
Muskler växer tamefan inte snabbare bara för att man tänker träning dygnet runt. Lägg upp ett program, kör det seriöst. Ät vettigt. Sov bra. Resten av tiden bör du fokusera på något annat. Då blir träningen roligare, mer givande och du har inte alla ägg i samma korg om något skulle hända dig.
Hoppas budskapet har gått fram. "
"Att passera alla gränser...Och sen försvinna...
Tänkte jag kunde dela med mig av en del livserfarenhet och träningskunskap som jag erhållit under sisådär 15 år. Det var ett tag sen jag skrev i forumet men tråden "Att passera alla gränser..." fick mig att vilja skriva av mig lite.
Jag känner igen mig i Medusa och många andra unga killars träningsiver. Det är stora drömmar och stora planer. Allt det här är härligt. Det är med dedikering, inspiration och ambition man tar sig någonstans här i livet...DOCK:
Lägg inte alla ägg i en korg
För cirka 4 år sedan var jag i riktigt bra form. Jag var inte redo för någon scen (..och hade inget intresse för det), men befann mig på seriös fitnessnivå. Trots att jag var rätt stark ( +550) hade jag även rejäl kondition (jag vet...jag skryter nu, men slutet är inte lika lyckligt...). Jag hade under mina år tränat med flera olika träningssystem såsom HVT och HIT. Min kropp svarade dock bäst på HIT (Gör nu inte denna tråd till en diskus om detta!).
En tidig lördag skulle jag köra tunga basövningar. Först lite lätt rodd ett par km, därefter ett par uppvärmningset. Först ut var marklyften. Jag hade kört marklyft i många år. Hade inte haft några problem med skador. Kände mig stark och frisk. Var genomvarm och utvilad. Vikten var lätt och jag siktade på att göra en strikt 10:a. **PANG**. Helt utan förvarning small det till i ryggen efter 4:a reps. Smärtan var obeskrivlig. Jag ramlade ihop på golvet och hela ryggen gick in i kramp. Kunde inte göra någonting utan låg där helt hjälplös och svag som en död fisk. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade mig. Ett dygn senare var jag opererad, orsak: Totalt diskbråck med cauda equina syndrom. Det innebar att hela underlivsfunktionen blev utslagen.
Efter ca 3 månader kunde jag börja träna lite lätt (som en halvdöd pensionär). Efter 6 månader kunde jag avancera och köra lite mer som en gammal pensionär. Efter ca 2 år kände jag mig nästan fullt återställd och kunde börja köra mer seriös träning, dock hade jag blivit manisk när det gällde säkerhet.
Nu efter ytterligare ett par år så har ryggen kollapsat. Frånvaron av en disk mellan två kotor har skapat kraftiga broskbildningar som gör djävulsk ont. Jag går på tunga smärtstillande för att klara jobbet och sköta familjen. Jag kan inte träna, utan är glad om jag orkar gå till tunnelbanan. I höst väntar en fusionsoperation (steloperation). Ortopedkirurgen gissar att det kommer att ta ca två år innan jag är på banan...om jag har tur. För vissa ger operationen inget fördelaktigt resultat.
Så det jag vill säga är att man ska inte bli förblindad av ambitionen. Lägg även tid på andra intressen och utbilda dig.
Någon dag så kanske du inte kan träna längre. Vad tror du händer då med psyket? De flesta uppger ju tydligt och klart här på forumet att de inte skulle palla att vara borta i två veckor.
Muskler växer tamefan inte snabbare bara för att man tänker träning dygnet runt. Lägg upp ett program, kör det seriöst. Ät vettigt. Sov bra. Resten av tiden bör du fokusera på något annat. Då blir träningen roligare, mer givande och du har inte alla ägg i samma korg om något skulle hända dig.
Hoppas budskapet har gått fram. "
Kommentarer
Postat av: efterklok
Hej!
Bra skrivit, rehab tränar efter 2 diskråcksoperationer med cauda equina.
Har haft fysiskt tunga jobb, tränat som en vanlig
motionär blir skrämd när man ser hur en del behandlar sin rygg på gymmet.
Orkar inte skriva om alla mina besvär efter att det
snart är 2 år sedan mina operationer, men för den
som är intresserad sök pä cauda equina support group
Trackback
