β-endorfiner
Jag blir så jäkla tillfredställd av att styrketräna. Jag mår allmänt mycket, mycket bättre, jag känner mig nöjdare med mig själv, jag får bättre självkänsla. Jag blir mycket gladare och piggare. Jag blir lugn. Jag känner mig helt enkelt lycklig efter ett riktigt bra pass, känns som det inte finns några problem i världen.
Detta är en känsla som jag ofta eftersträvar. Det är absolut inte enbart därför jag gymmar, men det är helt klart en stor bonus med allt slit man lägger ner på gymmet - för det är ingen barnlek. Det gör ont att träna hårt och tungt. Det sliter på kroppen. Mjölksyra, isande smärta i hela kroppen, en dunkande, pulserande smärta i överallt och näsblodskänsla är känslor som jag får varje pass, och jag tycks aldrig bli van eller bli fri från dom. Så det är skönt att kroppen kompenserar genom att bli större, starkare, snabbare, bättre och uthålligare. Och att den frisätter β-endorfiner, som fungerar som ett slags kroppseget morfin.
Att jag inte blir van eller fri från smärtan är sant. Dock har jag lärt mig att uppskatta den. Det är min smärta. Jag vet att den inte är farlig om man tolkar den rätt, och jag vet att den i slutändan för något gott med sig om man lider igenom den.
Någon sa en gång att "pain is only weakness leaving the body", men jag tror att det är djupare än så. Jag tror att kroppen är så bekväm av sig att den gör allt för att man inte ska slösa mer energi än nödvändigt. Chockar man kroppen och struntar i dess barriärer så blir man farligare än någonsin!
Som jag nämnde tidigare så gäller det dock att tolka smärtan rätt. Självklart är inte all smärta av godo - lyssna på kroppen och känn efter vad som är en signal på lathet från kroppens sida, och vad som är en signal på att något är fel. Henry Rollins beskrev detta på ett väldigt tilltalande sätt:
I learned that nothing good comes without work and a certain amount of pain. When I finish a set that leaves me shaking, I know more about myself. When something gets bad, I know it can't be as bad as that workout. I used to fight the pain, but recently this became clear to me: pain is not my enemy; it is my call to greatness. But when dealing with the Iron, one must be careful to interpret the pain correctly. Most injuries involving the Iron come from ego. I once spent a few weeks lifting weight that my body wasn't ready for and spent a few months not picking up anything heavier than a fork. Try to lift what you're not prepared to and the Iron will teach you a little lesson in restraint and self-control.
Så - träna hårt, träna tungt, träna rätt. Lyssna på kroppen och lev med den. Tillslut lär du känna den så bra att du vet när den varnar dig för skador och när den bara vill vila.
"Train your muscle, not your ego"
Detta är en känsla som jag ofta eftersträvar. Det är absolut inte enbart därför jag gymmar, men det är helt klart en stor bonus med allt slit man lägger ner på gymmet - för det är ingen barnlek. Det gör ont att träna hårt och tungt. Det sliter på kroppen. Mjölksyra, isande smärta i hela kroppen, en dunkande, pulserande smärta i överallt och näsblodskänsla är känslor som jag får varje pass, och jag tycks aldrig bli van eller bli fri från dom. Så det är skönt att kroppen kompenserar genom att bli större, starkare, snabbare, bättre och uthålligare. Och att den frisätter β-endorfiner, som fungerar som ett slags kroppseget morfin.
Att jag inte blir van eller fri från smärtan är sant. Dock har jag lärt mig att uppskatta den. Det är min smärta. Jag vet att den inte är farlig om man tolkar den rätt, och jag vet att den i slutändan för något gott med sig om man lider igenom den.
Någon sa en gång att "pain is only weakness leaving the body", men jag tror att det är djupare än så. Jag tror att kroppen är så bekväm av sig att den gör allt för att man inte ska slösa mer energi än nödvändigt. Chockar man kroppen och struntar i dess barriärer så blir man farligare än någonsin!
Som jag nämnde tidigare så gäller det dock att tolka smärtan rätt. Självklart är inte all smärta av godo - lyssna på kroppen och känn efter vad som är en signal på lathet från kroppens sida, och vad som är en signal på att något är fel. Henry Rollins beskrev detta på ett väldigt tilltalande sätt:
I learned that nothing good comes without work and a certain amount of pain. When I finish a set that leaves me shaking, I know more about myself. When something gets bad, I know it can't be as bad as that workout. I used to fight the pain, but recently this became clear to me: pain is not my enemy; it is my call to greatness. But when dealing with the Iron, one must be careful to interpret the pain correctly. Most injuries involving the Iron come from ego. I once spent a few weeks lifting weight that my body wasn't ready for and spent a few months not picking up anything heavier than a fork. Try to lift what you're not prepared to and the Iron will teach you a little lesson in restraint and self-control.
Så - träna hårt, träna tungt, träna rätt. Lyssna på kroppen och lev med den. Tillslut lär du känna den så bra att du vet när den varnar dig för skador och när den bara vill vila.
"Train your muscle, not your ego"
Kommentarer
Trackback
