OSCE
Idag var det dagen D, något som man visste skulle komma där i slutet av internmedicinkursen när man började, och som man redan då fick en liten klump i magen av. Något som gjorde att man under alla praktiska moment var lite extra spänd för att man visste att man kunde få göra om det helt utan handledning. Något som jag har varit lite halvnervös för nästan hela den här terminen. OSCE-provet. Tänkte berätta lite hur det var;
08.00 skulle vi infinna oss i rum B63 för att få reda på vilka tider vi hade blivit tilldelade. Det skulle gå till så att man skulle gå till KTC (kliniskt träningscentrum) i grupper om 6, utföra sina 6 stationer och sedan få gå hem. De som väntade blev inlåsta i B63 så att man inte kunde prata med dom som redan hade gjort provet.
Jag fick snabbt reda på att jag var i grupp 3 och att mitt prov skulle börja 09.30. En mellantid. Det kändes väl helt okej, då nervositeten släppte lite då det var ett tag tills jag skulle göra, men samtidgit hade jag hoppats på att vara i första gruppen så jag fick det gjort. Nåja, nu blev det iaf 09.30.
När första gruppen hade gått iväg vid strax efter 8 så sattes Sunes Jul på på projektorn i "klassrummet". Vissa satt och snackade, vissa satt och kollade och andra satt och läste. Jag ägnade mig åt att snacka lite Champions League med ett par polare först, för att sedan ta på mig mina lurar, sätta mig vid fönstret och plocka fram akutmedicin-boken. Det enda jag kan sysselsätta mig med innan prov är att läsa, tänker för mycket annars och blir nojjig över allt jag är osäker på.
Strax slog klockan 09.30 och vår studierektor kom och hämtade min grupp. Som en enad front vandrade vi, eller snarare stapplade vi, bort till KTC. Stämningen var aningen tryckt när vi gick dit, många nervösa ansikten. När vi väl kom bort till KTC kom vi dock överrens om att vi skulle bli gruppen som inte var nervösa. Vid det här laget hade min nervositet i princip släppt, vet inte varför, för jag brukar vara så jäkla nervös inför just praktiska moment, men jag kände mig ganska lugn.
Efter några minuters väntande blev vi framkallade till startposition. Det fanns 6 dörrar med en station bakom varje, så vi fick placera ut oss framför en dörr var. Hela grejen kändes lite som det gamla programmet "Fångarna på fortet". Det skulle blåsas i en visselpipa när vi fick gå in, när det var 1 minut kvar på stationen och när vi var tvunga att komma ut. Tänk Gunde Svan med sin "skynda skynda"-fras. Totalt fick vi 6 minuter per station, som skulle innefatta att man hälsade på patienten och handledaren, en kort anamnes av patienten, statusundersökning, presentera sina fynd, förslag på utredning, diagnos och behandling samt en kortare feedback från handledaren. Går det att göra ett neurostatus + allt det andra på 6 minuter undrar jag?
Hur som helst, i det första rummet jag kom in i satt det en patient samt en läkare som jag kände igen från hudmomentet i Solna. Vi hade henne på en föreläsning och ett seminarium och hon var riktigt bra då. Jag fick ta en kort anamnes på patienten, som hade fjällande, rodnade utslag på armbågar, säte, knän och baksida lår. Kliade. Inget i hårbotten. Jag kollade lite och kände, för att sedan ställa diagnosen psoriasis. Helt rätt! I behandlingsväg föreslog jag en grupp 3 steroid, som betametason, eller betametason + calcipotriol - Daivobet. Nämnde även att man kunde ta till UVB behandling samt statligt subventionerade solresor, men eftersom patienten inte tyckte han blev bättre på sommaren så sa jag även att det inte riktigt kändes som något alternativ direkt. Fick även beskriva utslagen; fjällande, rodnade plaque på armbågar bilat, knän bilat, säte och baksida lår.
I rum nummer 2 satt en av mina favorit-läkare/föreläsare/mentorer, som också kommer vara min handledare under mitt ex-jobb nästa termin, och en manlig patient. Han började med att berätta om sina besvär, som lät stabil angina-likt, och att han fått en ballongsprängning. "Vad tusan?!" tänkte jag, nu har han ju i princip ställt diagnos och åtgärd själv. Efter att han berättat bad handledaren mig göra adekvat status, varpå jag började med att be patienten ligga ner i ungefär 45 graders lutning för att kolla halsvenstas. Ingen sådan funnen. La sedan handen på bröstet för att känna palpitationer. Försökte sedan lite snabbt palpera hjärtspetsen. Efter detta slängde jag på stetoskopet, för att mötas av ett systoliskt blåsljud. Kollade med radialispulsen och tyckte först att det var diastoliskt, men blåsljudets egenskaper verkade mer systoliskt och kunde tillslut bestämma mig för att det också var fallet. Det spred sig upp över karotiderna, men även ner över apex, dock inte lika tydligt och PM runt I2 sin/dx. Jag hade självklart kunnat kolla mer, såsom blodtryck, lyssna lungor, perifera ödem etc, men handledaren frågade vad jag hade hört så jag beskrev blåsljudet som systoliskt, med PM där jag skrev och hur det fortleddes, och föreslog Aortastenos. Helt rätt! Utredning? EKO och EKG! Rätt igen. Sedan berättade handledaren lite mer om patienten och sa att jag var godkänd.
Rum 3. Här var det 2 handledare, som jag kände igen från geriatriken, och en patient. Jag hälsade på patienten och handledarna, och fick sedan frågan hur jag bedömde det jag såg direkt i status. Patienten var gul så jag rapade ur mig "Ikterus!". Sedan fick jag göra riktat status med bukstatus, kollade ögonvitor, hittade ett par spider, möjlig palmarerytem. Glömde flapping tremor och säkert en hel del andra grejer. Tog lite anamnes och det visade sig att patienten var trött, lite illamående och hade svart diarré. Drog några diffdiagnoser, och det visade sig vara gallgångsobstruktion av något slag. Fick innan detta föreslå utredning, och sa Ultraljud samt leverprover, blodstatus. Fick även frågan om hur gammal jag trodde patienten var. 80 svarade jag efter lite betänketid. 98,5 svarade patienten glatt! Imponerande!
I rum 4 sen så satt det en reumatolog med en förhållandevis ung patient. Samma procedur, hälsade och presenterade mig. Fick ta en snabb anamnes - smärtan och stelheten var värst på morgonen, hade haft ca 4 månader, hereditet för RA, utslag i händerna som kanske kunde vara en begynnande psoriasis (dock inte en vanlig lokal så kan ju ha varit en artefakt, men färgad som man är efter hudkursen). Värk och stelhet främst i fingerleder, tåleder och knän. Hittade även karpaltunnelsyndrom (som jag inte kom på namnet på?!). Jag chansade iofs på reumatiska noduli, då jag tyckte att dom såg ut så (heter det ens så?), men det var det tydligen inte. Frågade även om hon röntgats, vilket hon gjort. Nästa fråga blev då såklart om man möjligtvis sett några usurer. Visst hade man det! Kling. Diagnos förhållandevis klar. Gjorde ett snabbt ledstatus i fingrarna, och tyckte ändå att en del var svullna. Fick sen veta att det mest var handleden.. Ställde ändå diagnosen RA, med förklaringen hereditet, symmetriskt smärta/svullnad, morgonsmärta/stelhet som går över, svullnad i ffa PIP-leder. Anamnes på smärta och svullnad på vanliga lokaler som fingrar och tår.
I rum 5 satt en annan av mina favoritlärare/föreläsare. Han är infektionsläkare. Bredvid honom satt en äldre dam. Där var det mer straight-forward. Fick instruerat att vi inte hann göra så mycket status, utan handledaren drog igenom lite kort anamnes med en ledpunktion som hade lett till uppsvullnad och tempökning i den punkterade leden - vä knä. Första frågan - trolig diagnos? "Septisk artrit!" svarade jag glatt. Andra frågan - trolig agens? "Staph aureus!" lika glatt. Tredje frågan: Vad gör man? "Ledpunktion med ledvätskeanalys!" Fjärde: Nämn ett möjligt antibiotika som vi kan använda? "Cefotaxim!" Rätt igen! Han la även till att det faktiskt var Cefotaxim som hade valts, score! Femte frågan; "Vad gör man mer?" Här tänkte jag ett par sekunder innan jag svarade "Ledpunktion för att suga ut vätska" Ja, man spolar även med koksalt. Detta tog kanske 40 sekunder (klockade inte så jag vet inte, men det gick väldigt snabbt iaf och kändes bra). Sedan satt vi och pratade lite om hur det gick i skolan, vad vi läst nu och att jag hade haft tenta igår. Behagligt. Efter en stund frågade han om jag ville ha en bonusfråga. Absolut, svarade jag och fick frågan vilken LPK-gräns i ledvätska som ska överstigas för att man ska diffa mellan bakteriell septisk artrit och icke-bakteriell septisk artrit. Det visste jag inte, men fick veta att det var 50. "Ingen har klarat den idag" sa han sen innan det var dags att byta rum.
Sen var det dags för sista rummet. Kändes ändå att det hade gått helt okej, och vetskapen att man fick kugga en av stationerna gjorde mig ganska avslappnad ändå. Visste även att en av stationerna saknade patient, där skulle det vara en atrapp istället. Denna station stod jag nu inför.
När visselpipan blåstes så öppnade jag dörren. Där satt en lungläkare som jag kände igen, med en bandspelare och stetoskop. "Kan jag använda mitt eget?" var det första jag frågade efter att ha hälsat. Det fick jag.
Stationen gick ut på att man skulle lägga stetoskopet på någon sorts ljudledare och lyssna på lungljud från en _freestyle_. En freestyle! Vafan KI, shape up! Det är 2011. En lungipod eller lungihpone hade känts mer förtroendeingivande. Hursom, fick först ett hårt rassel, sedan ett mjukt rassel. Ett sibilant ronki och ett sonor ronki. Det sonora ronkit hade jag svårt för. Sedan fick jag även ge exempel på möjliga tillstånd för varje biljud.
Det var alltså min morgon. Så underbart att det är över. En annan underbar sak är att jag, medan jag skrev detta, fick mail från våran utbildningsadministratör:
"Vill härmed informera dig om att du har klarat och fått godkänt på
08.00 skulle vi infinna oss i rum B63 för att få reda på vilka tider vi hade blivit tilldelade. Det skulle gå till så att man skulle gå till KTC (kliniskt träningscentrum) i grupper om 6, utföra sina 6 stationer och sedan få gå hem. De som väntade blev inlåsta i B63 så att man inte kunde prata med dom som redan hade gjort provet.
Jag fick snabbt reda på att jag var i grupp 3 och att mitt prov skulle börja 09.30. En mellantid. Det kändes väl helt okej, då nervositeten släppte lite då det var ett tag tills jag skulle göra, men samtidgit hade jag hoppats på att vara i första gruppen så jag fick det gjort. Nåja, nu blev det iaf 09.30.
När första gruppen hade gått iväg vid strax efter 8 så sattes Sunes Jul på på projektorn i "klassrummet". Vissa satt och snackade, vissa satt och kollade och andra satt och läste. Jag ägnade mig åt att snacka lite Champions League med ett par polare först, för att sedan ta på mig mina lurar, sätta mig vid fönstret och plocka fram akutmedicin-boken. Det enda jag kan sysselsätta mig med innan prov är att läsa, tänker för mycket annars och blir nojjig över allt jag är osäker på.
Strax slog klockan 09.30 och vår studierektor kom och hämtade min grupp. Som en enad front vandrade vi, eller snarare stapplade vi, bort till KTC. Stämningen var aningen tryckt när vi gick dit, många nervösa ansikten. När vi väl kom bort till KTC kom vi dock överrens om att vi skulle bli gruppen som inte var nervösa. Vid det här laget hade min nervositet i princip släppt, vet inte varför, för jag brukar vara så jäkla nervös inför just praktiska moment, men jag kände mig ganska lugn.
Efter några minuters väntande blev vi framkallade till startposition. Det fanns 6 dörrar med en station bakom varje, så vi fick placera ut oss framför en dörr var. Hela grejen kändes lite som det gamla programmet "Fångarna på fortet". Det skulle blåsas i en visselpipa när vi fick gå in, när det var 1 minut kvar på stationen och när vi var tvunga att komma ut. Tänk Gunde Svan med sin "skynda skynda"-fras. Totalt fick vi 6 minuter per station, som skulle innefatta att man hälsade på patienten och handledaren, en kort anamnes av patienten, statusundersökning, presentera sina fynd, förslag på utredning, diagnos och behandling samt en kortare feedback från handledaren. Går det att göra ett neurostatus + allt det andra på 6 minuter undrar jag?
Hur som helst, i det första rummet jag kom in i satt det en patient samt en läkare som jag kände igen från hudmomentet i Solna. Vi hade henne på en föreläsning och ett seminarium och hon var riktigt bra då. Jag fick ta en kort anamnes på patienten, som hade fjällande, rodnade utslag på armbågar, säte, knän och baksida lår. Kliade. Inget i hårbotten. Jag kollade lite och kände, för att sedan ställa diagnosen psoriasis. Helt rätt! I behandlingsväg föreslog jag en grupp 3 steroid, som betametason, eller betametason + calcipotriol - Daivobet. Nämnde även att man kunde ta till UVB behandling samt statligt subventionerade solresor, men eftersom patienten inte tyckte han blev bättre på sommaren så sa jag även att det inte riktigt kändes som något alternativ direkt. Fick även beskriva utslagen; fjällande, rodnade plaque på armbågar bilat, knän bilat, säte och baksida lår.
I rum nummer 2 satt en av mina favorit-läkare/föreläsare/mentorer, som också kommer vara min handledare under mitt ex-jobb nästa termin, och en manlig patient. Han började med att berätta om sina besvär, som lät stabil angina-likt, och att han fått en ballongsprängning. "Vad tusan?!" tänkte jag, nu har han ju i princip ställt diagnos och åtgärd själv. Efter att han berättat bad handledaren mig göra adekvat status, varpå jag började med att be patienten ligga ner i ungefär 45 graders lutning för att kolla halsvenstas. Ingen sådan funnen. La sedan handen på bröstet för att känna palpitationer. Försökte sedan lite snabbt palpera hjärtspetsen. Efter detta slängde jag på stetoskopet, för att mötas av ett systoliskt blåsljud. Kollade med radialispulsen och tyckte först att det var diastoliskt, men blåsljudets egenskaper verkade mer systoliskt och kunde tillslut bestämma mig för att det också var fallet. Det spred sig upp över karotiderna, men även ner över apex, dock inte lika tydligt och PM runt I2 sin/dx. Jag hade självklart kunnat kolla mer, såsom blodtryck, lyssna lungor, perifera ödem etc, men handledaren frågade vad jag hade hört så jag beskrev blåsljudet som systoliskt, med PM där jag skrev och hur det fortleddes, och föreslog Aortastenos. Helt rätt! Utredning? EKO och EKG! Rätt igen. Sedan berättade handledaren lite mer om patienten och sa att jag var godkänd.
Rum 3. Här var det 2 handledare, som jag kände igen från geriatriken, och en patient. Jag hälsade på patienten och handledarna, och fick sedan frågan hur jag bedömde det jag såg direkt i status. Patienten var gul så jag rapade ur mig "Ikterus!". Sedan fick jag göra riktat status med bukstatus, kollade ögonvitor, hittade ett par spider, möjlig palmarerytem. Glömde flapping tremor och säkert en hel del andra grejer. Tog lite anamnes och det visade sig att patienten var trött, lite illamående och hade svart diarré. Drog några diffdiagnoser, och det visade sig vara gallgångsobstruktion av något slag. Fick innan detta föreslå utredning, och sa Ultraljud samt leverprover, blodstatus. Fick även frågan om hur gammal jag trodde patienten var. 80 svarade jag efter lite betänketid. 98,5 svarade patienten glatt! Imponerande!
I rum 4 sen så satt det en reumatolog med en förhållandevis ung patient. Samma procedur, hälsade och presenterade mig. Fick ta en snabb anamnes - smärtan och stelheten var värst på morgonen, hade haft ca 4 månader, hereditet för RA, utslag i händerna som kanske kunde vara en begynnande psoriasis (dock inte en vanlig lokal så kan ju ha varit en artefakt, men färgad som man är efter hudkursen). Värk och stelhet främst i fingerleder, tåleder och knän. Hittade även karpaltunnelsyndrom (som jag inte kom på namnet på?!). Jag chansade iofs på reumatiska noduli, då jag tyckte att dom såg ut så (heter det ens så?), men det var det tydligen inte. Frågade även om hon röntgats, vilket hon gjort. Nästa fråga blev då såklart om man möjligtvis sett några usurer. Visst hade man det! Kling. Diagnos förhållandevis klar. Gjorde ett snabbt ledstatus i fingrarna, och tyckte ändå att en del var svullna. Fick sen veta att det mest var handleden.. Ställde ändå diagnosen RA, med förklaringen hereditet, symmetriskt smärta/svullnad, morgonsmärta/stelhet som går över, svullnad i ffa PIP-leder. Anamnes på smärta och svullnad på vanliga lokaler som fingrar och tår.
I rum 5 satt en annan av mina favoritlärare/föreläsare. Han är infektionsläkare. Bredvid honom satt en äldre dam. Där var det mer straight-forward. Fick instruerat att vi inte hann göra så mycket status, utan handledaren drog igenom lite kort anamnes med en ledpunktion som hade lett till uppsvullnad och tempökning i den punkterade leden - vä knä. Första frågan - trolig diagnos? "Septisk artrit!" svarade jag glatt. Andra frågan - trolig agens? "Staph aureus!" lika glatt. Tredje frågan: Vad gör man? "Ledpunktion med ledvätskeanalys!" Fjärde: Nämn ett möjligt antibiotika som vi kan använda? "Cefotaxim!" Rätt igen! Han la även till att det faktiskt var Cefotaxim som hade valts, score! Femte frågan; "Vad gör man mer?" Här tänkte jag ett par sekunder innan jag svarade "Ledpunktion för att suga ut vätska" Ja, man spolar även med koksalt. Detta tog kanske 40 sekunder (klockade inte så jag vet inte, men det gick väldigt snabbt iaf och kändes bra). Sedan satt vi och pratade lite om hur det gick i skolan, vad vi läst nu och att jag hade haft tenta igår. Behagligt. Efter en stund frågade han om jag ville ha en bonusfråga. Absolut, svarade jag och fick frågan vilken LPK-gräns i ledvätska som ska överstigas för att man ska diffa mellan bakteriell septisk artrit och icke-bakteriell septisk artrit. Det visste jag inte, men fick veta att det var 50. "Ingen har klarat den idag" sa han sen innan det var dags att byta rum.
Sen var det dags för sista rummet. Kändes ändå att det hade gått helt okej, och vetskapen att man fick kugga en av stationerna gjorde mig ganska avslappnad ändå. Visste även att en av stationerna saknade patient, där skulle det vara en atrapp istället. Denna station stod jag nu inför.
När visselpipan blåstes så öppnade jag dörren. Där satt en lungläkare som jag kände igen, med en bandspelare och stetoskop. "Kan jag använda mitt eget?" var det första jag frågade efter att ha hälsat. Det fick jag.
Stationen gick ut på att man skulle lägga stetoskopet på någon sorts ljudledare och lyssna på lungljud från en _freestyle_. En freestyle! Vafan KI, shape up! Det är 2011. En lungipod eller lungihpone hade känts mer förtroendeingivande. Hursom, fick först ett hårt rassel, sedan ett mjukt rassel. Ett sibilant ronki och ett sonor ronki. Det sonora ronkit hade jag svårt för. Sedan fick jag även ge exempel på möjliga tillstånd för varje biljud.
Det var alltså min morgon. Så underbart att det är över. En annan underbar sak är att jag, medan jag skrev detta, fick mail från våran utbildningsadministratör:
"Vill härmed informera dig om att du har klarat och fått godkänt på
OSCE-provet, och även aHLR som var i november.
Med vänliga hälsningar"
SCORE!
Kommentarer
Trackback
