:/
Jag får en djupledspass och skär in med bollen i straffområdet. Målet är mitt sikte. Jag har någon i bakgrunden skrika offside utan att få gehör från domaren. Han blir arg. Jag ignorerar det och fokuserar all min kraft ned i högerbenet för att avlossa ett skott. Hans spark hinner före. En spark som inte har någon intention att träffa bollen. Den träffar mitt underben, snett bakifrån. Jag ramlar ihop och inser att hela sommaren är förstörd. Det är solig lördagsförmiddag den 4 juni.
Tre dagar efter mitt sommarlov börjat så bryter jag underbenet. Jag tror fan aldrig jag har haft så ont i hela mitt liv. Det värsta av allt var att jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan signalsubstanserna i kroppen skulle häva smärtan. Ambulansen kom och de 3 tankarna som for runt i mitt huvud var; USA-resan är körd, gymmet är kört och hur ont det skulle göra att sätta benet på plats. Varje gupp och vibration in till sjukhuset kände jag hur det knakade i benet - det gjorde inte ont pga medicineringen (morfin) och kroppens egna morfin, men känslan var jäkligt äcklig. Väl inne på sjukhuset var dom snabba med att sätta benet på plats - en läkare fick hålla emot i knävecket medan en annan drog i min fot, flyttade benet åt sidan och släppte så att det hakade i den övre benbiten. Sedan fick jag åka ned till röntgen, CT. Jag hade frakturer på 4 ställen - 2 på tibia, 1 på fibula samt en spricka i tibia mot knäleden.
Dagen efter var det operation. De skulle föra in en titanspik i rörbenet i märgen. Märgspik kallas det. Jag fick välja på att bli sövd eller att få epiduralbedövning, och jag valde direkt att bli sövd då epiduralbedövning i alla fallen krävde urinvägskateter - något som jag bävade inför. När jag kom ner för operation så var jag tvungen att testa att pissa för att slippa katetern, vilket inte gick pga all morfin jag fått, så jag och läkaren kompromissade att jag skulle få urinvägskatetern när jag var sövd och få den urdragen innan jag vaknade.
Ett par timmar senare vaknade jag upp med lite extra skrot i kroppen. Operationen hade gått bra och jag hade bara förlorat 150ml blod. Nu väntade ett par rehabdagar på avdelningen.
Kl 22 samma kväll genomgick jag en bladderscan som visade att jag hade ca 1 liter urin i urinblåsan - utan att kunna kissa. Jag var alltså tvungen att få den där jävla katetern ändå, och det var en upplevelse som jag typ bara vill att han som bröt mitt ben ska få uppleva. Smärtan och upplevelsen i helhet var brutal. Brukar säga att röven är exit only, men tasken är det DEFINITIVT. Sjuksyrran drog sen ut den efter tömning vilket inte kändes så mycket, som tur var.
Kl 02 på natten blev jag återigen väckt för en bladderscan - 800 ml och jag var tvungen att få in en kateter som skulle sitta i ett dygn. Den första failade, så hon fick köra in en ny. Jag fick alltså in 3 slangar i mitt urinrör enda upp till blåsan under loppet av 4 timmar. Behöver nog inte orda så mycket om det, kände bara för att lägga mig i fosterställning efteråt och gråta. (Går inte in närmare på det med dagen efter när dom skulle dra ut den och bedövningen hade upphävts.. det var fan som att få in 3 slangar samtidigt).
På torsdagen fick jag åka hem. Fick med mig en ortos för benet för att hålla knät på plats, två kryckor och instruktioner om att komma på återbesök och kontrollröntgen om 6 veckor. Där var jag igår och allt såg bra ut. Om två veckor får jag gå igen.
Under dessa 6 (som blir 8) veckor har jag knappt kunnat göra ett skit hemma. Jag har fått duscha med en stol i duschen och sitta och pissa. I början kunde jag inte ens sitta i en stol utan att få ont, men det gick över. Jag hade dessutom jäkligt svårt för att sova i början, men nu när jag kan röra benet mer fritt har det blivit bättre.
2 veckor efter operationen började jag gymma igen. Det är en konst att göra det utan att få belasta benet med mer än 1kg, men jag har lyckats hitta tekniker och övningar där det går bra, och jag hoppas på en så minimal muskelförlust av överkroppen som möjligt. Styrkan i de övningar jag kör har suttit i och även ökat en del - så jag har goda förhoppningar.
Om jag kommer återvända till fotbollen vet jag inte. Nu när jag sitter hemma å kollar fotboll på TV och ser en glidtackling eller en hård duell så får jag ont i benet och undrar om jag någonsin kommer våga gå in i en sån duell igen - och då är det ingen mening att spela igen. Att springa runt på planen och vara rädd och undvika närkamper är meningslöst och då skippar jag det hellre. Tråkigt slut på fotbollen isf men det är helt enkelt inte värt det.
Ska försöka skriva lite här igen men dessa två veckor känns det inte som om det kommer hända mycket direkt.
På återseende
Tre dagar efter mitt sommarlov börjat så bryter jag underbenet. Jag tror fan aldrig jag har haft så ont i hela mitt liv. Det värsta av allt var att jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan signalsubstanserna i kroppen skulle häva smärtan. Ambulansen kom och de 3 tankarna som for runt i mitt huvud var; USA-resan är körd, gymmet är kört och hur ont det skulle göra att sätta benet på plats. Varje gupp och vibration in till sjukhuset kände jag hur det knakade i benet - det gjorde inte ont pga medicineringen (morfin) och kroppens egna morfin, men känslan var jäkligt äcklig. Väl inne på sjukhuset var dom snabba med att sätta benet på plats - en läkare fick hålla emot i knävecket medan en annan drog i min fot, flyttade benet åt sidan och släppte så att det hakade i den övre benbiten. Sedan fick jag åka ned till röntgen, CT. Jag hade frakturer på 4 ställen - 2 på tibia, 1 på fibula samt en spricka i tibia mot knäleden.
Dagen efter var det operation. De skulle föra in en titanspik i rörbenet i märgen. Märgspik kallas det. Jag fick välja på att bli sövd eller att få epiduralbedövning, och jag valde direkt att bli sövd då epiduralbedövning i alla fallen krävde urinvägskateter - något som jag bävade inför. När jag kom ner för operation så var jag tvungen att testa att pissa för att slippa katetern, vilket inte gick pga all morfin jag fått, så jag och läkaren kompromissade att jag skulle få urinvägskatetern när jag var sövd och få den urdragen innan jag vaknade.
Ett par timmar senare vaknade jag upp med lite extra skrot i kroppen. Operationen hade gått bra och jag hade bara förlorat 150ml blod. Nu väntade ett par rehabdagar på avdelningen.
Kl 22 samma kväll genomgick jag en bladderscan som visade att jag hade ca 1 liter urin i urinblåsan - utan att kunna kissa. Jag var alltså tvungen att få den där jävla katetern ändå, och det var en upplevelse som jag typ bara vill att han som bröt mitt ben ska få uppleva. Smärtan och upplevelsen i helhet var brutal. Brukar säga att röven är exit only, men tasken är det DEFINITIVT. Sjuksyrran drog sen ut den efter tömning vilket inte kändes så mycket, som tur var.
Kl 02 på natten blev jag återigen väckt för en bladderscan - 800 ml och jag var tvungen att få in en kateter som skulle sitta i ett dygn. Den första failade, så hon fick köra in en ny. Jag fick alltså in 3 slangar i mitt urinrör enda upp till blåsan under loppet av 4 timmar. Behöver nog inte orda så mycket om det, kände bara för att lägga mig i fosterställning efteråt och gråta. (Går inte in närmare på det med dagen efter när dom skulle dra ut den och bedövningen hade upphävts.. det var fan som att få in 3 slangar samtidigt).
På torsdagen fick jag åka hem. Fick med mig en ortos för benet för att hålla knät på plats, två kryckor och instruktioner om att komma på återbesök och kontrollröntgen om 6 veckor. Där var jag igår och allt såg bra ut. Om två veckor får jag gå igen.
Under dessa 6 (som blir 8) veckor har jag knappt kunnat göra ett skit hemma. Jag har fått duscha med en stol i duschen och sitta och pissa. I början kunde jag inte ens sitta i en stol utan att få ont, men det gick över. Jag hade dessutom jäkligt svårt för att sova i början, men nu när jag kan röra benet mer fritt har det blivit bättre.
2 veckor efter operationen började jag gymma igen. Det är en konst att göra det utan att få belasta benet med mer än 1kg, men jag har lyckats hitta tekniker och övningar där det går bra, och jag hoppas på en så minimal muskelförlust av överkroppen som möjligt. Styrkan i de övningar jag kör har suttit i och även ökat en del - så jag har goda förhoppningar.
Om jag kommer återvända till fotbollen vet jag inte. Nu när jag sitter hemma å kollar fotboll på TV och ser en glidtackling eller en hård duell så får jag ont i benet och undrar om jag någonsin kommer våga gå in i en sån duell igen - och då är det ingen mening att spela igen. Att springa runt på planen och vara rädd och undvika närkamper är meningslöst och då skippar jag det hellre. Tråkigt slut på fotbollen isf men det är helt enkelt inte värt det.
Ska försöka skriva lite här igen men dessa två veckor känns det inte som om det kommer hända mycket direkt.
På återseende
Kommentarer
Postat av: helen
haha lilla vän du är verkligen en gym-nörd! starkt att ta dig till gymmet så pass tidigt :) och en medicinnörd haha, tänk om jag var så intresserad att jag läste om kommunikationsvetenskap under sommarlovet. du är duktig du! :)
haha själv tycker jag att det skulle vara väldigt skönt att varken behöva städa rummet eller klippa gräsmattan :P
ang. sånnadär slangar. när jag vaknade upp från sjukhuset i rio efter operationen var min första tanke att "nä men gud, här kan jag inte ligga, jag måste upp!" - men insåg att jag satt fast i hundra olika nålar och slangar och vette sjuttsingen allt så jag förstod ju att jag inte skulle få gå upp bara såddär utan anledning, så jag tyckte att jag var jättesmart när jag hittade på och sa att jag var kissnödig så att jag måste få gå på toaletten. och alla kollade jätteskumt på mig och jag sa igen "alltså, jag är faktiskt jättekissnödig". mer tystnad. tillslut sa malin "alltså helen jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men du har en slang som går till en påse... och du har redan kissat". hahaha! så mycket för den smarta lögnen liksom :b
hur går det med benet nu då? :)
Trackback
